Sitter på bussen. Drog på en skiva med Throne of Ahaz, som jag minns att jag gillade för 25 år sedan. Det var ju fullständigt olyssningsbart. Förvisso låter det en massa, och var säkert skitbra förr i tiden, men mer ofarlig och meningslös musik får man ju leta efter. Istället tjongade jag på Bruce Springsteens odödliga Born in the USA, och kände alla känslor på en och samma gång. Det har inget att göra med att jag har hunnit fylla 40, utan det kändes likadant 1996.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här. Kanske att bra musik alltid är bra musik. Men då kommer vi till frågan om vad som är bra musik. Och direkt glider vi in på bruksmusik, som är ett ord jag både hatar och älskar. Orkar inte ordbajsa om det här just nu. Springsteen är bäst, det räcker så.