Last year I made a list of the 50 most important albums from my life, with one song (Meeting Across the River and Jungleland belong together) from each. I think I managed to keep it to one album per band, too.
There are a couple of songs missing (no streaming money for assholes) and I might have missed some, like Kanye West and Mayhem and Snoop Dogg, etc. Whatever. The order of songs, apart from the first, the last, and the two Springsteen tracks, doesn’t really matter. I tried not putting two 20-minute prog tracks on top of each other.
Blev väckt av katt som bet mig i armen. Dags för frukost, alltså. Hade lyckats sova 8+ timmar, så det var lugnt. Runt 15 grader varmt i huset, så jag behövde inte elda, utan drog på en panna kaffe direkt, och satte mig ner för att se om det hänt något under natten. Fortfarande krig i fjärran land, fortfarande ingen förlossningsavledning i Kiruna, fortfarande en massa tjat om den där ledaren i ETC. Oh well.
Av någon anledning har det stått en Playstation 2-låda i bokhyllan i flera månader. Vem som ställt den där, och varför jag inte tagit ner den i källaren igen, är frågor som kommer att förbli obesvarade. Andra mysterier i hushållet är bl.a. varför nätverkskortet i min laptop helt plötsligt inte längre ville vara med, och varför sagda nätverkskort inte hoppade igång igen förrän jag stängt av datorn (omstart hjälpte inte). Jävla datamaskiner.
Det börjar bli dags för frukost. Sen ska jag väl försöka få någonting gjort. gissningsvis kommer jag att spela tevespel i ett par timmar, eller bara sitta och stirra hålögt framför mig. Jag har i alla fall sällskap av Hypnagogue Podcast 354.
Det saknas ett par låtar, antingen för att det är Burzum, eller för att låtarna inte finns på Spotify längre – första Necrophobic är den bästa svenska death metal-plattan men jag fattar att de inte vill att streamingpengar går till ett as – men jag kom jävligt nära min idealiska spellista. Ordningen på allt utom första och sista låten kan kastas om lite. Försökte blanda så inte alla 20 minuter långa progressiva låtar kommer efter varandra, men ändå ganska nära inpå med lite käng eller nåt mellan. Så.
Hoppade över King Diamond och Mayhem och Snoop Dogg och The Pogues och Kanye West också. Men det är som det är med den saken.
Satt på bussen och funderade på vilken skiva jag skulle lyssna på. Panzerfaust dök upp som ett alternativ, men jag tvekade. Hade inte lyssnat på den på ganska länge. Tänk om den suger?
Nå nä. Bäst som vanligt. Bästa riffen, bästa produktionen, torraste sången, ondaste omslaget.
Här följer en lista på fem bra saker jag lyssnat på på senaste tiden. Bent Knee och Venom Prison är nog de enda riktigt jävla bra och unika nya banden jag hört på flera år. Biorhexistasy var en skiva jag köpte på känn, och den växte till sig rejält under sommarens pendling. Robert Rich är en av de bästa ambientgubbarna, och hans senaste skiva är helt stört bra.
Sitter på bussen. Drog på en skiva med Throne of Ahaz, som jag minns att jag gillade för 25 år sedan. Det var ju fullständigt olyssningsbart. Förvisso låter det en massa, och var säkert skitbra förr i tiden, men mer ofarlig och meningslös musik får man ju leta efter. Istället tjongade jag på Bruce Springsteens odödliga Born in the USA, och kände alla känslor på en och samma gång. Det har inget att göra med att jag har hunnit fylla 40, utan det kändes likadant 1996.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här. Kanske att bra musik alltid är bra musik. Men då kommer vi till frågan om vad som är bra musik. Och direkt glider vi in på bruksmusik, som är ett ord jag både hatar och älskar. Orkar inte ordbajsa om det här just nu. Springsteen är bäst, det räcker så.
Lyssnar på första Paradise Lost-skivan och missade min buss, så väntar på nästa. Blir sen till jobbet, men det är nog ok. Det kan bli en intressant eller jävligt jobbig dag, antagligen både och. Kul utan lunchlåda.
